Min historia - del 4
Sjukhuset
Jag låg på sjukhuset i ungefär en månad. Jag låg med sondmatning och hatade det, det kändes som om jag inte hade någonting där att göra. En elefant bland alla barn, en ätstörd med enorm kropp, jag tyckte det var patetiskt. Såg mig i speglen och försökte se lite smalare ut, hoppades att någon skulle se att jag mådde dåligt.
Jag kände att jag var värd att må dåligt och det var det som gjorde att det har tagit så många år att ändra mig och bestämma mig för att leva.
min 15 års dag tillbringades till största delen på sjukhuset.
När mina värden var stabila ville de skicka mig till bup-akuten. Det var något jag aldrig ville göra, jag ville inte komma till ett ställe med smala tjejer. Jag och mamma lyckades klara av en middag, det var det kravet för att jag skulle få åka hem och vara där istället.
3 åren jag "skulle" bli "frisk"
sedan har jag försökt på egen hand bli frisk, har gått regelbundet till BUP och haft stöd från föräldrar och syskon.
Jag har hela tiden haft kvar alla tankar, jag tror att de alltid kommer finnas där. Jag stängde in mig i min bubbla, mina mattankar var stängda från omvärlden, jag var "frisk".
Men frisk ville jag ändå inte vara. Jag förknippade frisk med tjock. Jag har än idag svårt att höra att någon säger att jag ser ut att må bra, även att de säger att jag ser pigg ut.
Att till slut bli ställd till väggen av sin egen mamma gjorde att jag bestämde mig. Jag SKULLE bli frisk, jag hade bestämt mig för första gången. Detta var i augusti 2012 när jag var nere i en enorm svacka.
Hon sa att det bara var jag som fick avgöra om jag ville leva eller inte. Hon var trött på det.
Min historia - DEL 3
vill inte lägga upp bilder som kan verka triggande, bilden är från min 15 årsdag då jag fick vara hemma under 4 timmar.
Att inte kunna spy upp maten gjorde att jag valde att vägra äta. Maten blev min fiende, mamma blev min fiende, pappa blev min fiende, sjukvården blev min fiende. Alla ville att jag skulle äta. Men jag såg ingen mening med att äta, jag var tjock och då ska man ju göra något åt det?
Alla tankarna man har som sjuk är enormt jobbiga, de blir så verkliga, det är ens verklighet.
Eftersom man inte fick näring i sig orkade inte hjärnan tänka normalt. Detta ledde till att dessa mönsten följdes. Jag hade redan sedan innan fullkoll på kcal och hur mycket de allra flesta råvarorna och maträtterna innehöll.
min lista på "inte äta saker" blev lång.
Det som var okej att äta nu var:
-grönsaker
-en halv deciliter kött (som sedan drogs ner ännu mer)
allt annat var "onödiga kalorier". de skulle bara få mig att förlora min tävling mot mig själv. Ja, jag tror jag tävlade mot mig själv.
Allt blev värre och värre, jag slingrade mig mer och mer. Jag var hemma nu, hade fått sjukskrivet från skolan. Jag kunde inte äta något, varje sked var som något som skulle förgöra mig, vätska såg jag som samma sak. Jag ville inte leva, och jag ville under denna tiden inte bli frisk. Det mesta av dagarna gick ut på att mamma eller pappa försökte tvinga mig äta medan jag hade ångestattacker och vägrade.
Till slut när pulsen hade legat på 40 slag/minut under någon vecka och blodtrycket var lågt lades jag in på sjukhuset.
Min historia - DEL 2
nästa del kommer nog vara den känsligaste, sådant jag aldrig berättar. Vet inte riktigt varför jag skriver allt detta här, ett sätt att bli av med en tyngd kanske?
visa att även personer som ser och verkar starka ofta går/ har gått igenom enormt jobbiga saker. Ibland även saker som varit nära att ta deras liv.
Från tråkgänget till innegänget
I 3an eller 4an hade jag bestämt mig för att bli med i innegänget. Jag visste att jag egentligen inte var välkommen där. Jag var bara en efterhängsen tönt som envisades med att hänga på de poppulära, smala och söta.
De visade också detta genom att "leka" att de skulle springa ifrån mig och gömma sig. Jag förstod detta egentligen men blundade för det. Nu fick jag ju på ett litet sätt ändå vara en del i detta gäng.
I denna vevan förlorade jag en barndomsvän (har dock bra kontakt med henne idag) som jag sårade riktigt rejält.
Med vetskapen om att jag var mindre värd, fulare än alla andra, en bror i klassen som tyckte jag var löjlig och "vänner" som man umgicks med för att få en titel, började jag må sämre och sämre.
Någon gång var jag "ihop" med någon, dock max i en månad. Jag minns särskilt en gång i 4an. Han ville inte berätta för sina vänner att han var tillsammans med mig, det var pinsamt. Detta gjorde ont. (har dock kommit över detta idag ;)) Men det var ännu en pik på att jag inte var bra.
Förändringen
När jag kom in i puberteten i mitten av sexan smalnade jag av.
Det var så min kropp utvecklades och avsmalnandet var bara en helt naturlig grej. När jag blev smalare såg jag även bättre och bättre ut. Killar lade märke till mig, tjejer ville prata med mig. Jag gillade det!
ett skärmklipp från min gamla bilddagbok
Sjukdomstiden
Mamma och pappa skilde sig 2009, detta fick allt att rinna över
bullemi
I mitten av sjuan började jag riktigt dra ner på maten, jag var nöjd när magen var tom. Då hade jag "lyckats" då hade jag klarat ett steg i rätt riktning. Det gick ofta bra när jag var i skolan. När jag kom hem satte suget in och jag hade väldigt svårt att sluta äta när jag väl gjorde det. Jag såg mig fortfarande som tjock. Jag såg ner på mig själv fast att jag visade en stark sida utåt.
Vid denna tiden började jag även få ångest när jag åt något onyttigt. Detta eskalerade och istället för att inte äta alls hetsåt jag och spydde upp allt igen.
Detta kunde hända 6 gånger per dag. Jag levde på toan efter maten men var väldigt duktig på att gömma det. Innan mamma och pappa upptäckte det, levde jag under 8 månader i detta.
tyvärr är det så att man stänger in sig,
man gömmer sig och sina tankar.
Detta gör lögnerna till sanning och
verkligheten till mardröm.
Min historia - DEL 1
