Första delen nu då! 

 

 

Jag föddes 1995, i nordvästra skåne, tillsammans med min tvillingbror.

Ute fanns där redan en storebror som vid denna tiden var 2 år

(93:a för er som inte förstår ;)). Mamma och pappa levde tillsammans

under denna tiden, och vi barn växte upp i detta.

När jag och min bror var 8 år och min storebror 11, (2003-2004) fick vi

reda på att vi skulle få ett syskon. 

Denna sladdis tittade ut en vecka innan vår 9 årsdag och var min

lillebror Albin. 

 

Som barn var jag (enligt vad jag hört) busig. Jag och min tvillingbror hade, som de flesta tvillingpar, ett speciellt förhållande. Vi kunde, och kan kolla

på varandra och genom kroppsspråket förstår vi direkt vad den andra menar.

Man kan likna detta vid bästa vänner, de vet hur den andra fungerar och

därför kan de bara genom blickar förklara eller visa en sak för den andra. 

Detta har nog betytt mycket under min uppväxt, men jag var verkligen

aldrig själv, den längsta stunden vi var ifrån varanda var i tre dagar. 

 

Från lekis till nian gick vi i samma klass (på gott och ont). Jag tror

det är värre om man skulle vara av samma kön eller enäggstvillingar,

men man blev kopplad till varandram, det jämfördes och undrades.

Ofta av människor som inte hade någonting med oss att göra. 

Detta skapade antagligen väldigt höga krav, man var tvungen att sticka ut för att märkas. Man krävde av sig själv att prestera. 

Vi i vår familj har aldrig haft problem med skolan, vi har legat på topp från att läsa till att vara först i matteboken till att vara en av de "bästa kompisarna" som alltid var snälla. 

 

Vi hade kompisar och vi hade fritidsintressen. 

 

Under denna tiden (från förskolan till 6an/7an) var jag väldigt stor. Jag låg ofta 8 kilo över de andra i vikt och hade stort blont fluffigt hår. Jag var verkligen ingen man ville visa sig ute med. Än mindre ville man vara "ihop" med mig.