Nej jag vet vad du tänker nu, jag är inte bortglömd. Nej inte av andra, men jag är bortglömd av mig själv. När man ser att livet börjar bli ljusare tränger sig en rädsla på. En rädsla om det okända och en rädsla att tappa bort sig själv i allt runtomkring. 

 

Livet går vidare, man lär sig nya saker, vågar mer och mer för varje dag. Samtidigt bankar allt inombords.

 

- Men oh! Du ser frisk ut! Jag hatar att höra det, "frisk". Hela min sjukdomstid och även idag förknippar jag frisk med fet och misslyckad. Trögt, eller hur? 

 

Men det är min sanning, det är hatet mot mig själv som gör att jag inte kan ta åt mig saker på rätt sätt. Om jag bara gjort det, om jag bara haft det, om jag bara hade sett ut så... Hade jag blivit lycklig då?

Nej säger Louise som vet sunt innerst inne, jo säger huvudet som gärna vill dra ner en i hålet igen.

 

Men jag ska må bra, jag måste börja må bra.
Det här är inte friskt, min sjukdom är inget kropsligt, det är PSYKISKT! Och många gånger kan det vara tufft. 

Man mår inte bra men vill inte att folk ska fråga eftersom man inte är värd att få omtanke, inte är värd att "slösa bort" tid på. 

Jag har ställt mig själv bakom två skyddsdörrar, gömt den deprimerade louise för omvärlden, trots att det pågår ett krig bakom leendet. Visst har jag stunder då det tystnar och lugnar sig inom en, stunder då det kan komma fram riktiga skratt och leenden. Faktiskt mycket oftare nu än för tre år sedan, vilket för många skulle vara självklart. Jag har ju en familj som bryr sig, vänner som älskar mig och som jag älskar, och människor säger att jag är vacker. 

 

Men trots detta har ens egen relation till sig själv störst betydelse, det är den som är avgörande och därför är det viktigt att inte gömma sig i sig själv utan att släppa ut hatet så det mattas av. 

 

Jag jobbar på det, och tycker alla ska fundera över sin realtion till sig själv. Tycker JAG att jag duger? 

 

om inte vill jag bara säga att, du är inte ensam. Det gäller att hitta någon / några som förstår och som du kan dela med dig av tankarna med, om 2 delar det kommer smärtan bara göra hälften så ont. 

 

Är hemma från skolan idag på grund av den extrema förkylningen, nyser och snyter mig i ett,
huvudet värker och är helt död i kroppen. 

Det är dessa dagar som blir de jobbigaste psykiskt. Idag har jag känt mig som en liten tjockis, testade bikinin inför sommaren och insåg hur tjock jag tycker jag ser ut. blö på livet. 

Något som jag tycker är riktigt jobbigt är att man har mycket fel och vissa saker kan inte förändras. jag får ta de jobbiga "JagSkaStåIVassenHelaSommaren" känslorna och gömma dem någonstans, just nu har jag gömt dem i tjockiströja och pyamasbyxor... 

wellwell, hoppas det går över tillsammans med förkylningen... 

 

 

Dagen har varit väldigt jobbig. Jag håller på att bränna ut mig, allt bara rasar och sitter med ångest och hjärtklappning. 

Var på BUP idag och blev att pappa fick köra in och hämta mig, träningen får jag skippa idag och känner verkligen inte för någonting just nu. 

Jag vill så himla mycket men orken finns inte där och jag känner mig så arg och trött. 

Mina vänner betyder supermycket för mig och det har jag redan tidigare skrivit. Nu har de det jobbigt och det blir att man tar upp mycket av deras problem, vilket kanske inte är att rekomendera egentligen. 

 

Har iaf precis kollat den bästa filmen jag nog någonsin sett, VÄRD att se.