vill inte lägga upp bilder som kan verka triggande, bilden är från min 15 årsdag då jag fick vara hemma under 4 timmar.

Att inte kunna spy upp maten gjorde att jag valde att vägra äta. Maten blev min fiende, mamma blev min fiende, pappa blev min fiende, sjukvården blev min fiende. Alla ville att jag skulle äta. Men jag såg ingen mening med att äta, jag var tjock och då ska man ju göra något åt det?
Alla tankarna man har som sjuk är enormt jobbiga, de blir så verkliga, det är ens verklighet.

Eftersom man inte fick näring i sig orkade inte hjärnan tänka normalt. Detta ledde till att dessa mönsten följdes. Jag hade redan sedan innan fullkoll på kcal och hur mycket de allra flesta råvarorna och maträtterna innehöll.
min lista på "inte äta saker" blev lång.
Det som var okej att äta nu var:

-grönsaker
-en halv deciliter kött (som sedan drogs ner ännu mer)

allt annat var "onödiga kalorier". de skulle bara få mig att förlora min tävling mot mig själv. Ja, jag tror jag tävlade mot mig själv.
Allt blev värre och värre, jag slingrade mig mer och mer. Jag var hemma nu, hade fått sjukskrivet från skolan. Jag kunde inte äta något, varje sked var som något som skulle förgöra mig, vätska såg jag som samma sak. Jag ville inte leva, och jag ville under denna tiden inte bli frisk. Det mesta av dagarna gick ut på att mamma eller pappa försökte tvinga mig äta medan jag hade ångestattacker och vägrade.
Till slut när pulsen hade legat på 40 slag/minut under någon vecka och blodtrycket var lågt lades jag in på sjukhuset.