Sjukhuset

Jag låg på sjukhuset i ungefär en månad. Jag låg med sondmatning och hatade det, det kändes som om jag inte hade någonting där att göra. En elefant bland alla barn, en ätstörd med enorm kropp, jag tyckte det var patetiskt. Såg mig i speglen och försökte se lite smalare ut, hoppades att någon skulle se att jag mådde dåligt. 

Jag kände att jag var värd att må dåligt och det var det som gjorde att det har tagit så många år att ändra mig och bestämma mig för att leva. 

min 15 års dag tillbringades till största delen på sjukhuset. 

 När mina värden var stabila ville de skicka mig till bup-akuten. Det var något jag aldrig ville göra, jag ville inte komma till ett ställe med smala tjejer. Jag och mamma lyckades klara av en middag, det var det kravet för att jag skulle få åka hem och vara där istället. 

3 åren jag "skulle" bli "frisk"

sedan har jag försökt på egen hand bli frisk, har gått regelbundet till BUP och haft stöd från föräldrar och syskon. 

Jag har hela tiden haft kvar alla tankar, jag tror att de alltid kommer finnas där. Jag stängde in mig i min bubbla, mina mattankar var stängda från omvärlden, jag var "frisk". 

Men frisk ville jag ändå inte vara. Jag förknippade frisk med tjock. Jag har än idag svårt att höra att någon säger att jag ser ut att må bra, även att de säger att jag ser pigg ut. 

Att till slut bli ställd till väggen av sin egen mamma gjorde att jag bestämde mig. Jag SKULLE bli frisk, jag hade bestämt mig för första gången. Detta var i augusti 2012 när jag var nere i en enorm svacka. 
Hon sa att det bara var jag som fick avgöra om jag ville leva eller inte. Hon var trött på det.